Till Galenskaparna & After Shave hemsida
Lyckad nedfrysning av Herr Moro visades i Göteborg under 1994-95 och kom till Stockholm under hösten 1995. Den handlar om Herr Vincent Moro som jobbar på en kylskåpsfabrik under den tiden som USA inte var det A-land som det är idag utan hette USB. En dag får han sparken på grund av att han är så ineffektiv. Men han får emellertid en chans till. Han ska frysas ner i ett isblock i 30 min för att sedan tinas upp och se om han överlever. Och självklart gör han det.

Lyckad nedfrysning av herr Moro - Huvudtext

Vincent Moro: Claes Eriksson 

Magda Moro: Kerstin Granlund

Sven Miller: Jan Rippe

Benny Friedman: Per Fritzell

Anton Puma: Knut Agnred

Direktör (Karl) Kloss: Peter Rangmar

Professor Stillo: Anders Eriksson

Bilder


Fabriken

[Föreställningen inleds med att Vincent/Claes kommer in och sjunger Är jag ängslig?.]

Sven:

Är du ledsen Vincent? Ja, jag är också ledsen… Ibland alltså… Men inte nu! Näe, det var längesen jag var ledsen nu faktiskt. Jag tror inte jag kan komma ihåg när jag var ledsen sist. Jag är nog en väldigt gla’ mänska egentligen. Positiv, vill väl på nåt sätt. A, humanist kan man säga att jag är. Tycker om människer, alla människer. Ja, positiv helt enkelt. Levnadsglad, där har du mig! Jajemän!

Vincent:

Jag är nog inte ledsen direkt, jag är mera…

Sven:

Ängslig.

Vincent:

…orolig kan man säga.

Sven:

Orolig?

Vincent:

Mmm…

Sven:

Jag skriver dikter.

Vincent:

Jaså…

Sven:

Det visste du inte?

Vincent:

Nej…

[Anton kommer in på scenen bärandes på en stor tunna.]

Anton:

Jag ska göra det! Den här gången ska jag göra det! Historia ska skrivas, häpna skall världen!

[Anton går ut från scenen igen.]

Sven:

Det här är en dikt som jag håller på med just nu. Vill du höra?

Vincent:

Ja…

Sven:

”Det är inte lätt för afrikanerna
att få kläm på bananerna
när dom hänger där i händerna
och måste skala med tänderna.”

Vad tycker du?

Vincent:

Var den slut?

Sven:

Näe men jag har inte kommit längre. Vad tycker du?

Vincent:

Jag vet inte…

Sven:

Den handlar om människans livsvillkor i olika delar av världen. Vad tror du?

Vincent:

Var den inte lite konstig kanske?

Sven:

Ja men det är meningen. Det får inte va för lätt å förstå för då blir det banalt.

Vincent:

Jaså, ja, men jag tror nog jag förstod den.

Sven:

Var den för djup?

Vincent:

Näe…

Sven:

Jag skriver masser med dikter, det ska bli en bok. Det är en dröm jag har, att bli poet. Jag har redan köpt baskern.

[Sven tar upp en svart basker ur fickan och tittar lyckligt på den.]

Anton:

Nu kommer jag!

[Anton rullar ner i tunnan och in på scenen via en uppbyggd rampliknande anordning. Han tar sig ut ur tunnan och sätter sig mitt på scenen med en gryta som hjälm på huvudet.]

Anton:

Den höll! Såg du, tunnjäveln höll! Det kommer att gå, jag blir historisk!

Sven:

Vad gör du?

Anton:

Jag ska åka ner för Niagarafallen i den där tunnan. Jag var ju tvungen att prova först så jag vet att den håller.

Benny:

Nu går du för långt, Anton! Jag e bas på den här avdelningen och jag har ändå ett visst ansvar.

Anton:

Ja, jag vet det, Benny. Du e en otroligt bra bas! Otroligt bra!

Benny:

Aa… Nu ska vi inte överdriva.

Anton:

Men det går inte att överdriva, Benny. Du e otroligt bra! Du e så förstående, har sånt tålamod.

Benny:

Vi ska inte överdriva nu, Anton.

Anton:

Du skulle inte nöjt dig med att gå omkring här som bas. Du skulle vart borgmästare eller president!

Benny:

Lugna ner dig nu och gå till din plats.

Anton:

Om alla va som du, Benny, ondska hade vart ett okänt begrepp.

Benny:

Det räcker nu, Anton.

Anton:

Du har ju inte ens varit arg på vykort.

Benny:

Gå till din plats nu.

Anton:

Får jag krama dig?

Benny:

Det är inte nödvändigt, Anton.

Anton:

Jo, det är det, Benny.

Benny:

Näe, det är det inte.

Anton:

Joooo….

Benny:

Aja men då får du gå till din plats sen.

Anton:

Ja, ja, ja, det är klart!

Benny:

Okej då!

[Anton hoppar upp och slänger benen runt Bennys midja och hänger där ett bra tag.]

Anton:

Fy fan Benny, vilken fin kille du e. Oj, oj, oj.

Benny:

Gå till din plats nu och ta av dig den där hjälmen.

Anton:

Jag tar av mig hjälmen, Benny!

Benny:

Och vad är den enda vi ska göra här nu?

Anton:

Kylskåp, Benny. Det här är ju en kylskåpsfabrik!

Benny:

Det är bra, Anton.

Anton:

Ska vi sjunga också, tycker du, när vi arbetar?

Benny:

Om ni vill!

Anton:

Självklart!

[Anton, Benny och Sven börjar sjunga Varför inte bygga ett kylskåp. När sången är klar och de har byggt ett kylskåp som de bär ut från scenen möts de av en kvinna som kommer inbärandes på ett likadant kylskåp som hon ställer vid Vincent.]

Magda:

Hur har du det, Vincent?

Vincent:

Mamma!? Men vad gör du här?

Magda:

Hälsar på helt enkelt.

Vincent:

Men det kanske inte är så bra…

Magda:

Joo då…

Vincent:

Men du får nog inte vara här…

[Hon går fram till Sven och de andra som står en bit bort och skakar hand.]

Magda:

Magda Moro, Vincents mamma.

Sven:

Sven Miller.

Magda:

Och vad tycker du?

Sven:

Om vadå?

Magda:

Ska vi ha kvinnlig rösträtt eller inte?

Sven:

Jag vet inte…

Magda:

Nä, men vad tycker du?

Sven:

Ja, det vore väl trevligt.

Magda:

Vore det trevligt?

Sven:

Ja, det vore väl trevligt om alla fick vara med och bestämma.

Magda:

Nä, det är inte trevligt alls.

Sven:

Är det inte det?

Magda:

Det är självklart! Det är inte trevligt att alla är med och bestämmer, Sven. Det är självklart!

Sven:

Ja, det var nog så jag menade faktiskt.

Magda:

Dåså, Sven! Jobba på!

[Hon klappar Sven på axeln och går vidare till Anton.]

Magda:

Och vem är du?

Anton:

Anton Puma, hör allt, ser allt, asfalt!

Magda:

Åh, en komiker... Festligt… Vad tycker du om damtennis?

Anton:

Bra…!

Magda:

Och dom här små löjliga kjolarna som vi kvinnor måste spela tennis i, vad tycker du om dom?

Anton:

Bra…

Magda:

Du tycker inte att dom förlöjligar oss kvinnor i onödan?

Anton:

Näe!

[Magda tar tag i Antons hängsle och spänner ut det som en slangbella.]

Magda:

Och om jag frågar dig en gång till… Vad tycker du då?

Anton:

Jo, jo, joo…

Magda:

Se där! [Hon vänder sig om och få syn på Benny.] Åh, vem är du?

Benny:

Benny Friedman. Det är jag som är bas här.

Magda:

Bas?

Benny:

Ja, det är jag som bestämmer alltså.

Magda:

Över Vincent?

Benny:

Ja, till exempel.

Magda:

Över Vincent bestämmer väl bara Vincent?

Benny:

Näe, eftersom jag är bas här…

Magda:

Ingen kan väl bestämma över någon annan?

Benny:

Jamen herre Gud!

Magda:

Vadå herre Gud? Gud är en kvinna, Benny. Visste du inte det?

Benny:

Det är han väl ändå inte…

Magda:

Jo, det är hon.

Benny:

Det tror inte jag.

Magda:

Om du tror att Gud är en man ska du bli mohammedan.

[Hon ger Benny en klapp på axeln och återvänder till Vincent.]

Magda:

Ja, jag måste ju se vad det är för kufar du umgås med. Vad gör du för nånting?

Vincent:

Jag sätter ihop olika delar liksom, kylskåpsdelar alltså. Monterar kan man säga att…

Magda:

Heter det ingenting det du gör?

Vincent:

Nej…

Magda:

Kylskåpsfabrikör eller nåt?

Vincent:

Nej…

Magda:

Så detta är alltså vad det blev av min son. En nolla, utan titel som pusslar ihop kylskåp. Och jag som hade så stora planer för dig, Vincent.

Vincent:

Vadå? Du lämnade ju mig och pappa när jag bara var fem år.

Magda:

Ja, jag var tvungen.

Vincent:

Tvungen?

Magda:

Ja, annars hade jag kvävt dig med min kärlek.

Vincent:

Men pappa blev ju helt hjälplös. Honom fick jag ta hand om. Han bor fortfarande hemma hos oss…

Magda:

Ja, ja, ja… Det var bara nyttigt för dig, Vincent. Alla stora män måste möta motstånd och härdas. Och Gud ska veta vad jag ville att du skulle bli en stor man. Författare som mamma, pilot som mamma, upptäcktsresande som mamma, kvinnosakskvinna som mamma! Ja, jag såg för mig hur du kämpade och bröt ned allt motstånd och samtidigt växte du hela tiden i din kamp till en stark och självständig ung man. Du gick genom eld och vatten, driven av att en dag få ta revansch på din mor som försakade och lämnade dig ensam med din korkade pappa. Och så till slut en dag så står du där, öga mot öga med din mor, hämndens timma har kommit! Och då upptäcker du att det är henne du har att tacka för allt! Ditt mod, din styrka, din karaktär, ditt självförtroende, din personlighet, allt är hennes förtjänst! Och så vänder du dig om och slår ihjäl din far istället. Så hade jag tänkt mig det hela. Men vad hittar jag? En skräckslagen femåring som fortfarande leker med Mekano. Jag har alltså gjort alltihopa förgäves. Vincent, vad var det som gick fel?

Vincent:

Jag vet inte vad jag ska säga, mamma.

Magda:

Jag ska flyga över Nordpolen som första kvinna i världen. Jag har skrivit en bok som heter ”Ta dig i kragen”. Jag har givit tenniskjolsmotståndarna ett ansikte. Och vad gör du? Bygger kylskåp. Anonymt!

Vincent:

Alla kan väl inte vara som du, mamma?

Magda:

Sätt dig nu här min lille pojk så ska mamma sjunga för dig om hur det är här i livet.

[Hon sjunger Du måste bli brutal och rå. När sången tar slut kommer två män in på scenen och ställer sig vid Vincent och hans arbetsplats.]

Professor Stillo:

Den här mannen är fruktansvärt ineffektiv.

Direktör Kloss:

Jaså…

Professor Stillo:

Ja, han är som vi säger, antipositiv.

Direktör Kloss:

Jaha, vad betyder det?

Professor Stillo:

Det betyder att han kunde lika gärna inte ha varit här.

Direktör Kloss:

Jaha…?

Professor Stillo:

Det vill säga, han uppvisar nollresultat. Det han gör blir i samma stund han gör det ogjort.

Direktör Kloss:

Jamen hur kan det bli det?

Professor Stillo:

Jo, när han gör det han ska göra så tar det så lång tid att han inte hinner med det han också skulle gjort och då blir det som han också skulle gjort följaktligen ogjort. Och eftersom det han trots allt redan gjort hör ihop med det som är ogjort och inte går att använda om inte det som är ogjort också blir gjort så kan man säga att det blir mindre gjort när han gör det han gör än om han inte gjort nånting alls. Eftersom det han redan gjort lika gärna kunde varit ogjort.

Direktör Kloss:

Ja, ni menar alltså att om han hade gjort mindre så hade det blivit mera gjort?

Professor Stillo:

Nej, men det hade blivit mera ogjort och det hade gjort mindre.

Direktör Kloss:

Varför hade det gjort mindre om han hade gjort mindre?

Professor Stillo:

Därför att han hade uppnått samma resultat i alla fall.

Direktör Kloss:

Men hade det inte blivit ett ännu sämre resultat om han hade gjort mindre?

Professor Stillo:

Nej, inte i det här fallet.

Direktör Kloss:

Jaså, varför då?

Professor Stillo:

Därför att resultatet redan är det minsta tänkbara, det vill säga ingenting.

Direktör Kloss:

Han är maximalt ineffektiv menar ni?

Professor Stillo:

Nej, men det han gör förblir ogjort menar jag.

Direktör Kloss:

Är inte det samma sak som att vara maximalt ineffektiv?

Professor Stillo:

Nej, inte alls.

Direktör Kloss:

Underskatta mig inte! Jag har också tagit studenten!

Professor Stillo:

Ja, jag vet det.

Direktör Kloss:

Jamen han får ju ingenting gjort. Är han inte maximalt ineffektiv då?

Professor Stillo:

Nejdå, han kan bli ännu mer ineffektiv.

Direktör Kloss:

Han kan väl inte bli ineffektivare än om han gör nånting som inte blir gjort?

Professor Stillo:

Jodå. Om han jobbar ännu hårdare och det ändå inte blir nånting gjort.

Direktör Kloss:

Ja… Ja, vadå då?

Professor Stillo:

Då blir han ännu ineffektivare.

Direktör Kloss:

Jamen, hur ineffektiv kan han bli?

Professor Stillo:

Enligt mina beräkningar så har den här mannen ingen övre gräns för sin ineffektivitet. Jag skulle vilja påstå att han är en stor ineffektiv talang!

Direktör Kloss:

Nej, jag vet inte om jag förstår resonemanget riktigt.

Professor Stillo:

Eftersom högsta möjliga effektivitet uppnås vid minimal insats och maximalt resultat så måste högsta möjliga ineffektivitet uppnås vid maximal insats och minimalt resultat, eller hur?

Direktör Kloss:

Va?

Professor Stillo:

Hade ni inte tagit studenten?

Direktör Kloss:

Jodå!

Professor Stillo:

Och eftersom den här mannen fortfarande utför en så liten insats har han långt kvar till sitt ineffektiva maximum.

Direktör Kloss:

Jaha, så om han jobba’ på lite så skulle han kunna slå ett ineffektivt världsrekord?

Professor Stillo:

Ja, om han fortfarande uppnådde samma resultat som idag, det vill säga noll!

Direktör Kloss:

Professorn… Vad är det ineffektivaste ni kan tänka er?

Professor Stillo:

Det är att under otroligt lång tid och stor möda inte lära sig cykla.

Magda:

Ursäkta mig men det förefaller som om ni pratar om min son.

Professor Stillo:

Vi talar om herr X här. [Han pekar på Vincent.]

Magda:

Ja, han heter inte X, han heter Vincent Moro och är min son.

Professor Stillo:

I det här sammanhanget blir det enklare om vi kallar honom för herr X eftersom han ingår i ett vetenskapligt studium av kylskåpsfabrikseffektivitet.

Magda:

I alla sammanhang blir det enklare om vi kallar honom för Vincent Moro eftersom han heter det!

Direktör Kloss:

Alltså jag tror inte riktigt ni förstår. Det är här doktor Stillo, professor i effektivitet. Han är landets främsta expert på att berätta för människor hur ineffektiva dom är.

Magda:

Men han tycks inte veta vilka människor han pratar om.

Direktör Kloss:

Jamen om doktor Stillo har valt att kalla vårt försöksobjekt för herr X så står det honom naturligtvis fritt att göra det.

Magda:

Naturligtvis. Vi har väl dopfrihet i det här landet.

Direktör Kloss:

Jaa…

Magda:

Och vad ska vi döpa dig till då?

Direktör Kloss:

Va?

Magda:

Uno X?

Direktör Kloss:

Jag heter direktör Kloss och är direktör för fabriken.

Magda:

Och du har tagit studenten…

Direktör Kloss:

Jaa, faktiskt! Fast jag inte behövde det. Jag har nämligen fått ärva fabriken av min far så jag behövde ju inte alls nån utbildning egentligen men jag tog ändå studenten för att visa min goda vilja. Ja, en direktör får ju inte vara dum, eller hur?

Magda:

Där hör du Vincent. Direktör skulle du kunna bli.

Direktör Kloss:

Det kan verkligen rekommenderas! Jag trivs oerhört bra med att vara direktör. Jag ryser bara jag hör ordet.

[Han sjunger Direktör och när han är färdig står professor Stillo och stirrar på honom.]

Professor Stillo:

Får jag påminna om vad vi höll på med här innan ni började fuska i showbusiness?

Direktör Kloss:

Ja, det bar iväg med mig lite bara. Det var väl inte så farligt?

Professor Stillo:

Nej, men otroligt ineffektivt.

Direktör Kloss:

Va?

Professor Stillo:

Ordet ”direktör” nämndes 79 gånger när det hade räckt med en.

Direktör Kloss:

Nämen stod ni och räkna? Nu är ni väl ändå onödigt torr…

Professor Stillo:

Jag är bara exakt. Stor insats, litet resultat.

Direktör Kloss:

Jaja, låt oss fortsätta med vad vi höll på med här nu.

Professor Stillo:

Javisst, alltså effektiviteten hos herr X…

Magda:

Han heter Vincent Moro.

Professor Stillo:

Vill ni vara vänlig och hålla er utanför detta?

Magda:

Jamen, han kan väl få heta det han heter nu när han för en gångs skull hamnat i centrum?

Direktör Kloss:

Vem är ni egentligen och vad gör ni här?

Magda:

Jag är Vincents mamma, gamla fru X alltså. Och jag är här med ett trasigt kylskåp. Det står där, helt paj. Korvarna badar bastu där inne.

Direktör Kloss:

Jamen det här är ju ingen verkstad, det är en fabrik!

Magda:

Ja, jag vill ha ett nytt, det har aldrig fungerat.

Direktör Kloss:

Jamen då får ni väl gå tillbaka till affär’n där ni köpte det!

Magda:

Det gjorde jag. Dom sa att dom skulle skicka hit det så skulle jag få besked om några veckor. Men eftersom det inte är besked jag vill ha utan ett nytt kylskåp och inte om några veckor utan omedelbart så tog jag hit det själv istället.

Direktör Kloss:

Ni är en företagsam kvinna, ni.

Magda:

Effektiv!

Direktör Kloss:

Ja, så kanske det heter men ni kan inte bara komma hit och tro att ni ska få ett nytt kylskåp hux, flux!

Magda:

Det kan man hos era konkurrenter. Har ni inte sett reklamen? Hux, flux, Elektrolux!

Direktör Kloss:

Ja det är möjligt men vi har inte såna rutiner.

Magda:

Då tar jag med mig mitt kylskåp och sätter mig här utanför fabriken och väntar tills ni får såna rutiner.

Direktör Kloss:

Åh, vad jag tycker illa om såna här primitiva påtryckningsaktioner! Ska ni inte ha en stor skylt bredvid er också kanske?

Magda:

Jo, ”här bygger som trasiga kylskåp”.

Direktör Kloss: [Till professor Stillo]

Näe, vad ska vi göra med kvinnan?

Professor Stillo:

Det mest effektiva är att ge henne ett nytt kylskåp.

Direktör Kloss:

All right! Ni får ett nytt kylskåp, men på ett villkor…

Magda:

Här är det jag som sätter upp villkoren, direktör Kloss. Jag kom just på att jag inte nöjer mig med ett nytt kylskåp. Jag kräver dessutom att min son ska bli befordrad.

Vincent:

Men mamma!

Magda:

Tyst nu, Vincent! Han ska bli chef över… Ja, nånting… Ah, det får ni hitta på helt enkelt. Så han slipper stå och svamla när folk frågar vad han jobbar med, utan han kan svara ”Chef”. Precis som ni sjöng ”direktör” här alldeles nyss. ”Chef, chef, chef”, så ska Vincent också kunna sjunga om jag så ska sitta i 14 dar och mögla här utanför med mitt trasiga kylskåp.

Vincent:

Det är inte trasigt längre, mamma. Jag har lagat det. Det fungerar nu. Det var en droppstav… Jag bytte den…

Magda:

Droppstav? Och du är väl också en jävla droppstav! När jag nu för en gångs skull äntligen hade nåt på gång åt dig då tar du det enda initiativ du någonsin tagit i hela ditt liv. Vilken tajming.

Direktör Kloss:

Gratulerar, fru Moro, till en sån företagsam son. Men det ligger väl i generna? Ni har också visat prov på stor företagsamhet.

Magda:

Reta mig inte för så kan jag börja äta direktörer!

[Hon tar sitt kylskåp och går ut från scenen. Hon möts återigen av Sven, Anton och Benny som tillsammans bär på ett likadant kylskåp.]

Direktör Kloss:

Ja nå, låt oss fortsätta med vår uppgift.

Professor Stillo:

Ja, vid vårt studium av herr X och hans ineffektivitet kan det vara på sin plats att tala om individuell ineffektivitet i allmänhet. Och nu vänder jag mig till alla i lokalen. En man bygger ett kylskåp på en timma, en annan man bygger två kylskåp på en timma, en tredje man bygger fyra kylskåp på en timma. Vem är mest effektiv?

Direktör Kloss:

Det är naturligtvis han som bygger fyra kylskåp!

Professor Stillo:

Vad säger ni? [Pekar på Anton]

Anton:

Ja, det tror jag också.

Professor Stillo:

Vad tror ni? [Pekar på Sven]

Sven:

Ja, jag tror också det. Men jag vet inte säkert… Men jag tror det.

Professor Stillo:

Och ni? [Pekar på Benny]

Benny:

Det finns ingen som bygger fyra kylskåp på en timme, men om han nu gör det…

Professor Stillo:

Och ni då? Vad tror ni? [Pekar på Vincent]

Vincent:

Han som bygger fyra kylskåp.

Professor Stillo:

Se där, vad lätt ni förvillas av mängd, kvantitet och siffror. Men vi glömmer ju bort en sak här. Vi måste först definiera det önskade resultatet innan vi kan göra en effektivitetsbedömning. Hur många kylskåp vill vi ha? Det är det det handlar om. Om det är så att vi vill ha så många kylskåp som möjligt då är han som bygger fyra kylskåp naturligtvis mest effektiv. Men om det är så att vi absolut inte vill ha mer än ett enda kylskåp då är han som bygger ett kylskåp mest effektiv. Och då blir det till och med så att han som bygger fyra kylskåp är ineffektiv eftersom han gör en massa saker i onödan som inte vi har nån glädje av. Det vill säga tre kylskåp som vi måste kasta bort! Förstår du resonemanget? [Han tittar på Anton]

Anton:

Näe…

Professor Stillo:

Han har alltså under utvecklandet av mycket stor arbetsinsats nått mycket dåligt resultat vilket är definitionen på in-eff-ek-tiv!

Direktör Kloss:

Jamen han får ju göra så många kylskåp han orkar! Vi kastar ju inga kylskåp här. [Han får medhåll av Sven, Anton och Benny]

Professor Stillo:

Jaja, men det var ju bara ett exempel. Har ni svårt för exempel?

Anton, Benny, Sven: [Samtidigt]

Ja!

Direktör Kloss:

Kan ni inte försöka vara lite mer lättillgänglig?

Professor Stillo:

Jag kanske ska sjunga som ni gjorde alldeles nyss?

Direktör Kloss:

Ja! Varför inte?

Professor Stillo:

Ja!

[Han sjunger Ineffektiv och när sången är slut:]

Direktör Kloss:

Ja… Ja, doktor Stillo, då frågar man ju faktiskt bara en sak här. Exakt vad har vi kommit fram till?

Professor Stillo:

Jag kan inte bli tydligare.

Direktör Kloss:

Jo, det kan ni absolut!

Professor Stillo:

Jag har sänkt mig till den lägsta form som finns när det gäller kommunikation mellan människor; populärmusik! Och ni förstår inte i alla fall?

Direktör Kloss:

Nej, jag tycker att det är väldigt luddigt. Det är sång och dans och svåra ord. Alltså jag vill veta vad vi har kommit fram till. Vad ska vi göra? Alltså, vad är slutsatsen?

Professor Stillo:

Herr X måste effektiviseras eller elimineras.

Direktör Kloss:

Jaha! Vilket alternativ ska vi välja?

Professor Stillo:

Prata med honom.

Direktör Kloss:

Va? Ska jag prata med honom?

Professor Stillo:

Ja, och bestäm sen.

Direktör Kloss:

Näej, det vågar jag inte. Han kan ju bli arg.

Professor Stillo:

Varför skulle han bli arg?

Direktör Kloss:

Det blir alla underordnade när man bibringar dom negativa besked. Det blir ingen bra stämning.

Professor Stillo:

Jaja, men det är ju bara för hans egen skull.

Direktör Kloss:

Jamen det är ju inte säkert att han förstår det! Usch, vad det här var svårt! Det är mycket lättare med löneförhöjningar.

Professor Stillo:

Ge honom löneförhöjning då.

Direktör Kloss:

Va?!

Professor Stillo:

Ja, det kanske gör honom effektivare.

Direktör Kloss:

Alltså, vems sida står ni på egentligen?

Professor Stillo:

Jag är klädsamt neutral.

Direktör Kloss:

Jamen, det här är en känslig fråga. Det blir lätt uppslitande scener och jag kan bli rörd och börja gråta.

Professor Stillo:

Det är ingen risk. Ni kan nog stålsätta er. Direktörer som gråter över sina arbetare är mycket sällsynt i industrihistorien.

Direktör Kloss:

Ja, all right, jag växlar väl några ord med honom.

[Han tittar bort mot Vincent som står nedböjd över något men ser honom inte.]

Var är han nånstans?

Professor Stillo:

Han står ju där.

Direktör Kloss:

Ja, jag ser honom inte.

Professor Stillo:

Där. [Pekar på Vincent]

Direktör Kloss:

Ja, där står han ja, tack så mycket.

[Han går fram till Vincent som fortfarande står nedböjd.]

Öhm, herr X…

Professor Stillo:

Han heter Moro!

Direktör Kloss:

Vad säger ni?

[Han går tillbaka till professor Stillo.]

Ja, just det, Moro hette han! Det ska jag komma ihåg. Nu kommer jag ihåg det, ja just det.

[Han vänder sig mot Vincent men ser honom inte nu heller.]

Nämen var tog han vägen?

Professor Stillo:

[Han går fram till Vincent och pekar på honom.] Där!

Direktör Kloss:

Ja, tack. Herr Moro, det är så här att ni har befunnits i doktor Stillos effektivitetsundersökning vara högst ineffektiv och såsom direktör för fabriken kan jag inte, som ni förstår, tolerera ineffektivitet. Två alternativ har lagts fram. Antingen att ni genomgår en sorts effektivisering eller så eliminerar vi problemet genom eliminering. Det vill säga, vi tar bort själva ineffektivitetens upphov… Själva… Er helt enkelt. Ja, ni får sluta alltså, sparken helt enkelt. Men först vill vi ju naturligtvis höra vad ni själv har att säga. Vad har ni själv att säga?

[Vincent står tyst och ser ut som om han försöker säga något.]

Direktör Kloss:

Varför är ni så ineffektiv?

[Tystnad]

Direktör Kloss:

Finns det något hopp om att ni ska bli effektivare?

[Återigen samma tystnad.]

Direktör Kloss:

Har ni någon bakgrund som effektiv?

[Tystnad igen]

Direktör Kloss:

Alltså, har ni varit effektiv på något sätt tidigare i något sammanhang?

[Tystnad]

Direktör Kloss:

Tagit initiativ, varit företagsam, påhittig, på ett sätt som skulle kunna ge en förhoppning om att ni kommer att upphöra att vara ineffektiv i framtiden. Förstår ni vart jag vill komma?

[Tystnad]

Direktör Kloss:

Jamen vad har ni gjort i övrigt i ert liv?

[Tystnad]

Direktör Kloss:

Men ni har väl gjort nånting annat än stått på den här fabriken?!

Vincent:

Jag har spelat bordtennis.

Direktör Kloss:

Bordtennis… Jaha, det låter ju piggt. Alltså, höll ni på länge med det?

Vincent:

Elva år…

Direktör Kloss:

Jamen varför slutade ni då? Blev ni skadad?

Vincent:

Jag vann aldrig nån match…

Direktör Kloss:

Nä, just det… Jaha, nåt annat ni vill framhålla kanske som kulle kunna vara till er fördel i den här frågan?

Vincent:

Nej, det tror jag inte…

Direktör Kloss:

Ni kan inte komma på något som talar för att ni ska bli effektivare?

Vincent:

Jag är nog inte van att tänka på det sättet.

Direktör Kloss:

Är ni van att tänka överhuvudtaget?

Vincent:

Jo ibland, men bara för mig själv…

Direktör Kloss:

Men vad tänker ni då?

Vincent:

Jag vet inte. Det är väldigt sällan någon har intresserat sig för mig.

Direktör Kloss:

Åh, så ni blir lite nervös nu menar ni?

Vincent:

Ja, folk brukar inte lägga märke till mig så värst gärna.

Direktör Kloss:

Näe, jag har då aldrig sett er förut. Alltså, har ni vart här länge?

Vincent:

20 år…

Direktör Kloss:

Oj då, det var länge…

Vincent:

Ja, jag började direkt efter skolan, när jag var 15 år, då blev jag lärling här och sen var jag lärling här och nu är jag här också…

Direktör Kloss:

Vad lustigt då. Jag som hade tänkt ge er sparken för att… Ja, jag hade tänkt ge er sparken helt enkelt för jag tänkte eftersom ni inte vart här så länge. Ja, man brukar låta dom som är nyast få gå först så då tänkte jag det passar det ju bra att ni får sparken som är så ny här. Nu när någon ändå ska ha sparken men så säger ni at ni har vart här i tjugi år, då kan jag ju inte ge er sparken av det skälet alltså, att ni är ny här. Så då får ni inte sparken helt enkelt, av det skälet alltså. Men ni får sparken i alla fall… Ja, det är det jag ska säga. Ni får sparken av helt andra skäl, så det så! All right, det är jag som är direktör här och bestämmer själv vem som ska få sparken och varför det behöver jag ju inte stå här och motivera. Ni får sparken helt enkelt och det är ingenting jag kan göra nånting åt.

[Han tänker efter en stund]

Det är det ju i och för sig men framförallt är det ert eget fel. Ni är ineffektiv och har inte fyllt kvoten alltså, den kvot som vi vill ha fylld, så ni får sluta. Ja, hade ni bara fyllt den kvoten så hade ni ju inte fått nån spark. Jag vet inte hur jag ska säga det här tydligare, det är inte så lätt att vara direktör heller om ni nu trodde det men det trodde ni väl inte? Nej, nu ska vi inte stå här och bli sentimentala så… Jaa, tack herr Moro och lycka till med ert nya… Ja, vad ni nu ska företa. Lycka till helt enkelt. Tack, tack. Ingen är oumbärlig, kom ihåg det.

Vincent:

Men var och en är oersättlig. Ja, utom jag då kanske.

Direktör Kloss:

Det var väldigt fint sagt. Har ni kommit på det själv?

Vincent:

Nej, det har jag läst i en bok.

Direktör Kloss:

Bra! Bra, herr Moro! Fortsätt med det! Vad skulle vi göra utan böcker? All right, adjö, adjö.

[Direktör Kloss och professor Stillo går ut från scenen och in kommer Benny, Anton och Sven]

Benny:

Det är rast, gubbar!

Sven:

Vi går ut och sätter oss, det är gott väder!

Benny:

Kommer du, Vincent?

Vincent:

Jag har fått sparken…

Anton:

[Rullar fram sin stora tunna igen]

Nu ska jag prova den utomhus för första gången.

Sven: [Till Anton]

Du kommer att slå ihjäl dig en vacker dag.

Anton:

30 meter fritt fall ska den hålla!

Sven:

Jamen du har ju inget vatten…

Anton:

Dom tränar simning utan vatten också!

Benny:

Kommer du, Vincent?

Vincent:

Jag har fått sparken…

Sven: [Till Benny]

Kommer han?

Benny:

Ja, det gör han väl.

Sven:

Jag tyckte han sa han skulle gå ner till parken.

Benny:

Ja, då kommer han väl inte då.

[De går ut från scenen och Vincent sjunger Farbror cellofan]


Lägenheten

[När Vincent kommer hem till lägenheten sätter han sig på en stol och man får en chans att se vad de andra där hemma håller på med. Jimmy (Vincents pappa) står och boxar på en sandsäck, Monika (Vincents fru står och stryker, Albert (Vincents halvbror) sitter i en stol och läser, Gino (vicevärden) sitter på en pall och grejar med några rör och David Skotte (inneboende) sitter vid bordet och äter soppa.]

Gino:

Vicevärd är ett väldigt trevligt jobb. Man kommer i kontakt med folk och deras avloppsrör.

Jimmy:

Vet du vad jag tror, Gino?

Gino:

Näe…

Jimmy:

Gud skapade ju mannen till sin egen avbild…

Gino:

Ja, det sägs så ja…

Jimmy:

Kolla här, Gud måste va boxare!

[Han ställer sig i en slags ”boxarpose”]

Gino:

Ja, han är inte rörmokare i alla fall.

Monika: [Till Vincent]

Vad gör du hemma såhär tidigt? Är du sjuk?

Jimmy:

Kolla, Gino! Först några snabba jabbar med vänster’n och sen en blixtsnabb höger. Vad tror du? Vad tror du? Vad tror du?

Gino:

Du är för gammal, Jimmy. Det är för svårt.

Jimmy:

Ah, vadå svårt? Jag satsar på lättvikt.

Gino:

Varför lämnade jag nånsin Italien?

Jimmy:

Jamen det var ju för min skull, Gino. Kommer du inte ihåg det? Jag behövde en manager.

Vincent:

Vet ni vad cellofan är?

David:

Kan jag ta lite mer soppa, fru Moro?

Monika:

Ja, den står på spisen. Det var ju roligt att du tyckte om den.

David:

Näe, jag tyckte inte alls om den men eftersom den ingår i hyran är jag ju tvungen att äta den.

Vincent: [Läser ur en ordbok]

Cellofan är en svordom som företrädesvis används av uppretade cellister. När dom är arga på sitt instrument alltså… Cello-FAN!

[Han väntar på någon form av reaktion från övriga i rummet men det kommer ingen.]

Nej, det stod inte alls så i uppslagsboken, om cellofan menar jag, det var bara ett litet skämt som ploppade ur mig. Som jag har kommit på själv faktiskt… Förresten har jag fått sparken, det är därför jag är hemma så här tidigt!

Gino:

Jag är faktiskt bara vicevärd, fru Moro, inte rörmokare. Jag ska bara kassera in hyran och sköta det löpande.

Monika:

Ta hit en rörmokare då!

Vincent:

Varför är det aldrig nån som hör vad jag säger?

Gino:

Det blir för dyrt!

Monika:

Avloppet måste ju fungera.

Gino:

Inte nödvändigtvis…

Vincent:

Folk pratar bara vidare helt obehindrat som om jag inte fanns.

Monika:

Då vägrar vi betala hyran!

Gino:

Då blir ni vräkta.

Monika:

Ja, då kommer det ju inte in nån hyra i alla fall.

Vincent:

Vissa människor syns och hörs överallt, vissa är det aldrig nån som lägger märke till.

Gino:

Det finns väl andra som vill bo här.

Monika:

Fast det är stopp i avloppet?

Gino:

Dom skiter väl i avloppet. Bara dom får nånstans att bo, och värden skiter i vilka som bor här bara han får in hyran.

Vincent:

Jag har också en del synpunkter på det här med hyran och avloppet. Det är ändå jag som betalar hyran. Varför frågar ingen efter min åsikt?

Monika:

Så vi ska bara vara tacksamma alltså?

Gino:

Ja, jag gör detta för att jag är så snäll…

Monika:

Gör vadå? Misslyckas med att laga vårt avlopp?

Vincent:

Enligt min uppfattning är det här en politisk fråga. Hyresvärden är en kapitalistgris som suger ut oss fattiglappar.

Gino:

Jag försöker att laga ert avlopp, fru Moro, fastän jag inte behöver det!

Monika:

Fast du egentligen inte kan det menar du…

Vincent:

Nu hettar det till lite, vi får inte låta oss hetsas mot varandra av kapitalisterna.

Gino:

Vi måste hålla ihop, fru Moro, inte låta oss hetsas mot varandra av kapitalisterna.

Monika:

Ja, jag håller ihop allt vad jag orkar. Men det är ju så orättvist ibland.

Gino:

Hela samhället är orättvist om ni frågar mig.

Vincent:

Det enda rätta vore socialism, för socialism innebär en rättvis fördelning av samhällets kapital och tillgångar.

Gino:

Det enda rätta vore socialism, för socialism innebär en rättvis fördelning av samhällets kapital och tillgångar.

Monika:

Jamen, då måste ju alla bli socialister.

Gino:

Ja.

Monika:

Hur ska det gå till? Hur får man en kapitalist att bli socialist?

Vincent:

Genom revolution…

Monika:

Går det inte på fredlig, laglig väg?

Vincent:

En revolution blir laglig om den lyckas!

Monika:

Hur kan den bli det?

Vincent:

Eftersom revolutionärerna stiftar nya lagar som förklarar revolutionen laglig.

David:

Man gör inte revolution i en fungerande demokrati.

Gino:

Näe, därför måste man gå fram den fredliga vägen och få folk att inse socialismens fördelar med hjälp av tålamod och upplysning.

David:

Det största hindret mot socialism är arbetarklassens dumhet!

Gino:

Vem sa det?

David:

George Bernard Shaw.

Jimmy:

Socialism? Betyder inte det att man inte får boxas i bar överkropp?

David:

Jo, du måste ha huvudskydd, får bara boxas tre ronder och inte om pengar.

Jimmy:

Så ska la vi inte ha det, Gino?

Gino:

Vet du vem George Bernard Shaw är, Jimmy?

Jimmy:

Näe… Är det han jag ska möta nästa gång?

David:

Jag tog lite mer soppa, fru Moro, det smakade lustigt nog bättre i det socialistiska perspektivet.

Monika:

Varsågod…

Vincent:

Jag har fått sparken, det är därför jag är hemma så här tidigt!

Albert:

Monika, kan du förhöra mig?

Monika:

Ja, vad är det för nåt?

Albert:

Det är fysik. Arkimedes princip. Se om jag kan den.

Monika:

Arkimedes vadå?

Albert:

Princip. Såhär är den tror jag:

”En kropp som är helt eller delvis nedsänkt i en vätska påverkas av en uppåtriktad kraft som är lika stor som den undanträngda vätskans tyngd.” Var det rätt?

Monika:

Jag vet inte. Jag hann inte med.

Albert:

Det betyder att om jag stoppar ner en sko i den här till bredden fyllda vattenskålen så är den kraft som påverkar skon uppåt lika stor som det undanträngda vattnets tyngd.

[Han tar fram en skål, ställer den på strykbrädan och fyller den med vatten. Sedan trycker han ned sin sko i skålen så att vattnet rinner över kanten.]

Monika:

Neej, men stå inte här och söla när jag stryker!

Albert:

Och det här gäller för gaser också! Det är därför en luftballong kan flyga. För luftens lyftkraft är lika stor som den undanträngda luftens tyngd och så länge den tyngden är större än ballongens tyngd så flyger ballongen. Fattar du?

[Han tittar på David som ser måttligt road ut.]

David:

Ja, unge man, det gör jag. Det där har varit elementärt för oss människor i 2000 år.

Albert:

Alltså, om jag kan göra mig själv så stor och så lätt att jag tränger undan så mycket luft att den luften väger mer än jag själv så kommer jag kunna flyga.

David:

Ta och ät lite soppa så får du ett intressant gastillskott. Det kanske kan hjälpa dig på traven.

Vincent:

Hmm… Så är det alltså, inte förrän jag gjort mig själv så stor och tung att jag väger mer än allt det folk jag tränger undan kommer jag att kunna synas. Moros princip…

David:

Kan jag ta lite mer soppa, fru Moro, utan att det kommer på hyran?

Monika:

Varför måste vi ha en sån tråkig inneboende, Vincent?

David:

Jag bor i det här köket under outhärdliga förhållanden i denna outhärdliga familj, jag betalar en outhärdlig hög hyra varför jag under inga omständigheter kan förvägras att få vara så outhärdligt tråkig jag vill.

Jimmy:

Jag bantar ner mig, Gino, du fixar en riktig klappjock att möta så gör jag comeback!

Gino:

Du är för gammal, Jimmy. Du föddes för gammal!

Jimmy:

Så drar jag mig till tillbaka sen, obesegrad… Va?

Gino:

Jamen, man blir dum i huvet av boxning, har du inte märkt det?

Jimmy:

Nej, nej, nej, man blir smart! Du, kolla, kolla här.

[Han går fram och börjar boxa på säcken.]

Vem hade stått för den va?

[Han puttar till Gino som sitter på huk under diskbänken så att han ramlar omkull.]

Monika:

Kan du inte få din pappa att sluta med sin dumma boxning, Vincent? Han fyller ju 60 nästa år.

Vincent:

Jag har fått sparken…

Monika:

Vad gör du hemma såhär tidigt förresten?

Vincent:

Jag har fått sparken!

Monika:

Vad säger du?

Vincent:

Det är därför jag är hemma såhär tidigt…

Monika:

Det är inte sant…

Vincent:

Efter 20 år…

Monika:

Inkomsten från din hyra är den enda vi har så nu blir det ingen mer soppa!

[Hon skyndar fram till David, tar hans sopptallrik och häller ut i slasken så att Gino som ligger under diskhon får soppan rakt i ansiktet.]

Gino:

Nej, men snälla fru Moro, det är ju stopp i avloppet!

Monika:

Inte från det här hållet! Men hörde ni det allihopa, Vincent har fått sparken. Han är äntligen fri och kan göra som han vill… Nämen vad roligt för dig, Vincent. Är du inte glad?

Vincent:

Glad?

Monika:

Ja, nu kan du ju äntligen bli det där som du innerst inne alltid drömt om.

Vincent:

Vadå?

Monika:

Ja, det vet ju inte jag… Men du måste väl ha gått där och fantiserat i alla dessa år i den där kalla isfabriken…

Vincent:

Varför driver du med mig i en sån här svår stund?

Monika:

Nämen, jag driver inte med dig. Jag menar allvar! Det här är ju en glädjedag! Du är inte van vid att jag pratar med dig helt enkelt, det är därför du tror jag driver med dig.

David:

Som ekonomisk expert skulle jag nog råda er att försöka känna mer oro än glädje i denna stund.

Monika:

Jamen, det här är ju tidernas möjlighet till förändring!

David:

Dessa banala problemromantiker som ser en möjlighet i varje problem…

Vincent:

Jag är tvärtom, jag ser en omöjlighet i varje möjlighet…

David:

Ja, själv är jag av mycket försiktig natur och ser bara eventuella möjligheter ytterst sällan.

Monika:

Men så bor du i ett kök också, och måste äta äcklig soppa!

David:

Det här är ingen soppa, fru Moro, det är ett sätt att härdas.

Gino:

Hörde du det, ditt boxartryne? Din pojk har fått sparken.

Jimmy:

Va? Sparken nu? Precis när jag ska göra comeback…

Gino:

Ja, vem ska nu betala hyran?

Jimmy:

Och mitt träningsläger.

Albert:

Om man bygger en fruktansvärt stor kub av japanpapper och balsa som tränger undan så fruktansvärt mycket luft att…

Monika:

Din bror har just fått sparken, Albert.

Albert:

Har jag fått en bror?

Monika:

Näe, men du har en halvbror sen länge.

Albert:

Han ska heta Einstein!

Monika:

Han heter redan Vincent och det är han som försörjer dig.

Albert:

Jaså, ja-ja-ja-ja-japanpapper är nog för tunt i alla fall, sidentyg ska det nog vara.

Monika:

Nä, nu firar vi Vincent och hans nyvunna frihet!

[Sketchen övergår till sången Sven Göran Brun. Efter sången går alla runt och trallar och skrattar utom Gino som försöker säga något.]

Gino:

Hallå, hallå, hallå, hallå, hallå, hallå! Eh, låt mig som vän och vicevärd få parkera några allvarsord i denna uppsluppna glädjestund.

[De övriga börjar bua och ropa ”neej”.]

Monika:

Näe, vad ska det va bra för?

Gino:

Käre lille Vincent, för visso är det sant att du idag vunnit en stor frihet, men du har förlorat din försörjning.

Monika:

Ja, men det är väl inget att prata om nu. Vi skulle ju fira!

Gino:

Jodå, och så är detta visste. Den frihet som du idag beståtts med är en bedräglig frihet.

Monika:

Vad menar han? Hur då bedräglig?

Gino:

Kanske visar det sig vid närmare studium att det var fabriken som var friheten.

[De övriga börjar bua igen.]

Gino:

Nämen, låt mig förklara färdigt innan ni buar mig bort! Käre lille Vincent, du är en tystlåten, liten, foglig människa du. Själv är jag stor och bullrig, men snäll. Jag tycker om pasta, vin, opera och vackra kvinnor, inget ont i det, jag kommer från ett enkelt hem i södra Italien. Min pappa var vicevärd, som jag, min mamma var… Ja, prostituerad helt enkelt så att jag… Ja, jag vet faktiskt inte vilken vicevärd som var min pappa. Det var ju så många vicevärdar…

[Han börjar gråta.]

Monika:

Men vad är det med dig, Gino? Skärp dig nu.

Gino:

Förlåt mig, jag förlorade mig i mina minnen. Min sentimentala tröskel är alldeles för låg för det här samhället. Varför lämnade jag nånsin Italien? Allt nog, vad jag ville säga var att jag har ett tränat öga för komplexa situationer. Jag vet alltid vad jag ser och hur jag ska berätta det vidare och jag har därför inte kunnat låta bli att intressera mig för det klistret du sitter i, Vincent lille. Förutom din förtjusande hustru Monika, som väl knappast kan vara någon börda för dig, så har du också att försörja och känna omsorg för din boxningsbesatte far som inte bidrar med nånting, varken i form av pengar eller mentalt stöd. Han är bara en utgift och ett ständigt irritationsmoment. Han tar upp onödig plats…

[Plötsligt märker han att Jimmy står alldeles bredvid honom och lyssnar.]

…men har, förmodar jag, ett stort affektionsvärde…

Jimmy:

Vad menar du, Gino? Försöker du slå in en kil mellan mig och pojken?

Gino:

Jag försöker bara säga sanningen, Jimmy.

Jimmy:

Sanningen? Vad bra, det var verkligen på tiden!

Gino:

Vincent är inte alls fri bara för att han har fått sparken.

Jimmy:

Där sa du sanningen!

Gino:

Men han skulle kunna vara det om inte ni hade bott här allihop.

Jimmy:

Vadå? Vad menar du med allihop? Vilka då?

Gino:

Du, Albert…

Jimmy:

Och Floyd! Du måste mena Floyd! Han är ju inte ens släkt!

Gino:

Ja, jag menar Floyd också…

Jimmy:

Varför bor Floyd här egentligen, Vincent? Det har jag aldrig fattat.

Vincent:

Därför att han är min före detta svåger…

Jimmy:

Klarar sig inte såna själva?

Vincent:

Han har alltså varit gift med Monikas syster och när dom skilde sig ville inte han acceptera det och han hade ingenstans att bo så han fick bo här. Eftersom han är lite speciell och på nåt sätt har fått för sig att han lever före sin tid, så att säga, så vill han inte arbeta förrän den tid han tror sig leva i verkligen inträffar. Det är synd om honom…

Jimmy:

Jaja, men är han släkt eller inte?

Vincent:

Han är inte släkt nu längre…

Jimmy:

Ge han ett par boxhandskar så är han härifrån om en kvart!

Vincent:

För Floyd finns inget som heter boxning, pappa.

Jimmy:

Aaah!

Gino:

Alltså, om jag får avsluta! Med dom här hemförhållandena kanske Vincent kände sig lite friare på fabriken.

Jimmy:

Floyd ska flytta omedelbart!

Monika:

Inte bara Floyd!

Jimmy:

Floyd flyttar först!

Monika:

Jamen, du och Albert då?

Jimmy:

FLOYD! Var är han nånstans?

Monika:

Han är där inne… [Hon pekar mot en dörr som leder in till ett annat rum.]

Jimmy:

Varför är han inte här? Han ska la också höra detta att Vincent har fått sparken.

Monika:

Ja, han vet väl det redan… Eftersom han är före sin tid, menar jag.

Jimmy:

FLOYD!

Floyd:

Vad är det?

Jimmy:

KOM HIT!

[Dörren öppnas och ut kommer Floyd och sjunger Före min tid.]

Jimmy:

Du måste flytta härifrån.

Floyd:

Jag pratar inte med den mannen.

Jimmy:

Varför det?

Floyd:

I den tid jag lever existerar inte du.

Jimmy:

Du lever i samma tid som jag, flumhöna!

Floyd:

Detta händer inte…

Jimmy:

Du ska flytta härifrån!

Floyd:

Jag har redan flyttat.

Jimmy:

Va?

Floyd:

Rent mentalt har jag flyttat för längesen.

Jimmy:

Jaså, vad gör du här då?

Floyd:

Det är bara min kropp som dröjer sig kvar.

Jimmy:

Åh, hjälp mig, Gino!

Gino:

Eh, jag ska nog fortsätta med rören här tror jag. Dom undrade nog var jag tog vägen… Rören alltså undrade nog det menar jag. Hej rören! Undrade ni var jag tog vägen?

Floyd:

I mitt inre är jag nån helt annanstans.

Jimmy:

Jaså…

Floyd:

Och där finns inte du!

Jimmy:

Albert!

Albert:

Vad är det, pappa?

Jimmy:

Han sitter här och säger att han inte finns.

Floyd:

Det har jag inte sagt!

Albert:

Vem då?

Jimmy:

Floyd.

Albert:

Vad är det med honom?

Jimmy:

Han säger att han inte sitter där nu.

Albert:

Varför pratar du med honom då?

Jimmy:

Därför att han pratar med mig!

Albert:

Hur kan han göra det utan å vara här?

Jimmy:

Han är ju här, ser du väl!

Albert:

Jamen du sa ju att han inte va det…

Jimmy:

Han säger att jag inte är här!

Albert:

Var är du då?

Jimmy:

Det ser du väl?!

Albert:

Ni är här båda två, pappa.

Floyd:

Detta händer inte…

Albert:

Visste ni inte det?

Floyd:

Jag har bara sagt att den här tiden inte passar mig så jag föredrar att leva i en annan tid, om det är okej?

Jimmy:

Kan han göra så, Albert?

Albert:

Om man färdas fortare än ljuset kan man förflytta sig till en annan tid.

Jimmy:

Jaså, hur svårt är det då?

Albert:

Det går bara i teorin…

Jimmy:

Aha, det var la det jag visste! Där ser du, Floyd, det går bara i Turin!

Albert:

Nej, nej, nej, nej, i teorin! Enligt Einstein…

Jimmy:

Går det i Einstein också?

Monika:

Jag tycker ni ska flytta alla tre!

Albert:

Ska vi flytta, pappa?

Jimmy:

Inte jag men du kanske måste flytta. Och Floyd!

Floyd:

Jag har flyttat för längesen!!!

Albert:

Jag vill inte flytta…

Monika:

Nämen, lugna er nu, det är ingen som ska flytta! Här ser du, Gino, vad du ställer till med.

Gino:

Ja, jag ville bara hjälpa till.

Monika:

Ja, det var väl onödigt.

Gino:

Men jag tycker synd om Vincent, han finner sig i allting…

Vincent:

Jag kanske ska flytta, jag är ju nästan ändå aldrig här.

Monika:

Ja, han får väl säga ifrån…

Gino:

Jamen det gör han ju aldrig.

Monika:

Jodå, det händer allt ibland.

Gino:

Ja, men det är aldrig nån som bryr sig om vad han säger.

Vincent:

Det här är faktiskt min lägenhet, då ska jag väl bestämma vilka som ska bo här. Det bor alldeles för mycket folk här!

Monika:

Han är för snäll…

Gino:

Vad tycker han egentligen om att det bor så mycket folk här?

Monika:

Ja, det vet jag inte…

Gino:

Nä, du borde prata med honom om det.

Monika:

Ja, jag har allt försökt men du vet ju hur han är.

Gino:

Ja, ni skulle inte behöva ha en inneboende som bor i köket och dessutom har mage att klaga på maten.

Vincent:

Det bor alldeles för mycket folk här, säger jag! Jag bestämmer att bara Monika och jag ska bo här! Alla ni andra ska flytta! Hörde ni det allihopa? Ni ska flytta!

Monika:

Jag vet faktiskt inte vad han tycker om att det bor så mycket folk här…

Gino:

Har han aldrig sagt nåt?

Monika:

Nej.

Vincent:

ALLA SKA FLYTTA, ALLA SKA FLYTTA!

[Vincent går runt i lägenheten och skriker för full hals men ingen lägger märke till honom.]

Varför är det ingen som hör mig?

David:

Näe, nu är måttet råga, fru Moro. Nu flyttar jag!

Monika:

Jaså, vad är det nu då?

David:

Det är en fluga i soppan. En stor, fet, plattfot fluga…

Monika:

Näe, men vad gör jag, Gino?

Gino:

Är det en fluga i soppan?

Monika:

Ja…

Vincent:

Varför är det aldrig nån som hör vad jag säger?

David:

En stor, fet, plattfot fluga…

Gino:

En, stor, fet, plattfot fluga?

David:

Ja.

Gino:

Då finns det bara en sak att göra!

David:

Ja, vadå?

Gino:

Sjung!

David:

Sjung?!

Gino:

Ja, sjung om den stora, feta, plattafota flugan. Allihopa en, två:

[De sjunger En plattfot fluga]

David:

Ja, ja, jag måste säga, om än motsträvigt, att denna lilla lustifika sångövning faktiskt pigga opp!

Monika:

Mer soppa?

David:

Ja, gärna!

Floyd:

Får jag be att reservera det lilla av mig själv som ännu dröjer sig kvar i denna tid. Adjö!

[Han går ut från scenen.]

Monika:

För all del!

Gino:

Ja, nu är väl alla på gott humör?

Jimmy:

Inte jag…

Gino:

Jaså?

Jimmy:

Varför sa du som du sa om mig förut?

Gino:

Vadå?

Jimmy:

Du tycker att jag måste sluta boxas!

Gino:

Jamen, det förstår du väl att du måste göra nån gång…?

Jimmy:

Näää! Jag och boxning, Gino, det är som tvål… och vatten! Ser inte alls ut som det hör ihop men när det förenas så blir det rent! Förstår du?

Gino:

Näe, jag tycker mera det verkar vara som mitt avlopp, ser inte ut att höra ihop och hör inte ihop heller.

Jimmy:

Vad tycker du, Vincent, ska jag sluta boxas som Gino säger?

Vincent:

Det kanske är bättre att hålla den fantastiska drömmen vid liv än att förverkliga den och upptäcka hur torftig den var.

Gino:

Smaka på det svaret en stund du, Jimmy!

Jimmy:

Ja, jag förstår inte vad han säger…

Monika:

Man ska leva på en dröm menar du? Illusioner, luft, ingenting?

Vincent:

Ja, man kan ju ändå ingenting påverka…

Monika:

Kan man väl!

Vincent:

Jag jobba i 20 år på samma fabrik, idag fick jag sparken. Han har tränat boxning i 40 år och är fortfarande bäst på att bli knockad.

[Viftar med handen åt Jimmys håll.]

Monika:

Ja, det var väl inga bra exempel…

Vincent:

Albert sitter här och läser fysik, han kan inte ens pumpa en cykel. Gino kan inte laga ett avlopp en gång. David jobbar som vice värdepapperssorterare i en extremt liten bank, har inte ens en egen lägenhet. Fel gubbe gör fel sak på fel plats hela tiden.

David:

Så det är lika bra att ge upp då, menar du?

Vincent:

Ja, och odla sin egen dröm…

Albert:

Vi vill ju inte ha det såhär.

Vincent:

Men vi har det såhär i alla fall…

Albert:

Vi försöker ju ändra på det.

Vincent:

Ja, och hur bra går det?

Monika:

Ja, men vi måste väl försöka i alla fall?

Vincent:

Vi kan ingenting göra mer än att leta efter vår rätta plats men livet är onumrerat och vi har inte ens biljett.

Monika:

Vad menar du med det?

Vincent:

Chansen att hitta sin rätta plats, hur stor är den?

David:

Tillräckligt stor för att inte sluta leta!

Vincent:

Så obetydlig att det inte är mödan värt.

Albert:

Vissa hittar ju den.

Vincent:

Dom har bara tur…

David:

Jamen vad ska vi göra då?!

Monika:

Drömma?

Vincent:

Vad är detta? Plötsligt lyssnar alla på mig…

Gino:

Förstår du vad dom pratar om, Jimmy?

Jimmy:

Jo, jag förstår precis! Det gäller att hitta sin grej här i livet och jag har ju hittat min för längesen!

[Han sjunger Jag slår som en björn]

Jimmy:

Jag fick en tankeställare! Precis nu... Såhär tänkte jag: Vincent försörjer mig, jag bara tränar boxning, Albert bor här också, Vincent försörjer Albert med, jag är Alberts pappa. Jag kan inte boxas i hela mitt liv. Jag måste försörja mig själv nån gång, växa upp. Ta ansvar. Jag har aldrig haft nåt arbete. Det enda riktiga arbete jag haft är mitt fotarbete. Så vad gör jag? Jag använder fötterna förstås och går ut i livet! Haha! Precis så tänkte jag, dô! Vi flyttar, Albert, med en gång! Sen sprider vi oss så får du ta hand om dig själv. Vad tror du?

Albert:

Vänta lite! Jag fick också en tankeställare.  Den är såhär: Jag har bott hos min halvbror i hela mitt liv, han har försörjt mig. Ska inte föräldrarna göra det egentligen?

Jimmy:

Va?

Albert:

Du är skyldig mig en uppväxt, pappa!

Jimmy:

Du har la två föräldrar?

Albert:

Ja, då flyttar jag väl hem till mamma då. Var finns hon?

Jimmy:

Hon tog ett tåg, det som skulle längst, sen har jag inte sett henne.

Albert:

Jamen, jag kan inte bo ensam, jag har aldrig gjort det!

Jimmy:

Men tänk på mig då! Jag har aldrig gjort det mycket längre än du!

Albert:

Jamen jag ska bli fysiker. Jag behöver lugn och ro och plats för mina experiment!

Monika:

Ja, ja men du kanske inte ska bli fysiker. Du kanske skulle prova på nåt annat som passar dig bättre? Där det inte spelar nån roll att du drar fel slutsatser hela tiden.

Albert:

Vadå?

Monika:

Meteorolog.

Floyd: [Kommer in på scenen.]

Ursäkta mig allihopa men jag fick en sån tankeställare alldeles nu… Varför leva i en tid av kärlek men bo i ett rum av hat? Vad tycker ni? Det är poesi, eller hur?

[Han småspringer fram till Vincent som sitter på en stol och sätter sig i hans knä.]

Samspelet mellan, mellan tid och rum, själva essensen i livet. Så jag ska be att få flytta till en lägenhet som passar bättre med den tid jag sympatiserar.

Monika:

Vart ska du flytta?

Floyd:

Till en sexflummare. I-i San Fransisco!

Monika:

Och hur ska du få råd med det?

Floyd:

Den är inte byggd än men jag ska nog hålla huvet över ytan medan jag väntar.

[Han sjunger följande rad och skuttar sedan ut från scenen.] ”Jag ska flytta till San Fransisco, där är mänskorna lika höga som husen!”

David:

Ja, här tycks ju tankeställarna stå som spön i backen idag. Jag fick faktiskt också en av resonemanget här förut. Min rätta plats är naturligtvis inte i det här köket så jag ska be och få flytta. Jag ska även passa på att byta arbete! Jag har alltid drömt om och bli börsmäklare.

[Floyd kommer fram igen.]

Floyd:

Ska du bli juppy? [Han försvinner skrattandes ut från scenen igen.]

Gino:

Det verkar som om alla ska ut i världen och söka lyckan. Och själv går man här som en slags andrahandsmänniska. Vicevärd. Man är inte lika mycket värd om man är vicevärd. Och det känns inte som man lever i den riktiga världen utan i en vicevärld. Jag ska också börja ett nytt liv! Men det ska vara i den riktiga världen! Ni vill väl allihopa leva i den riktiga världen och slippa eran tråkiga vicevärld?

Albert:

Det finns väl bara en värld?

Gino:

Just det! Det finns ingen vicevärld, det finns bara en värld och den ska naturligtvis alla leva i, det är självklart! Det är självklarheter alltihop. Och när man staplar självklarheter på varandra, vad blir det då? Jo, pekoral. Men när man sätter operamusik till pekoralen, vad blir det då? Konst!

[David och Jimmy hjälper Gino på med en slags rock, fluga och Floyd sprayar lite munspray i hans mun innan han börjar sjunga Vår värld är ingen vicevärld. När sången är slut lämnar alla utom Monika och Vincent scenen och Monika sätter sig på en stol bredvid Vincent.]

Monika:

Och allt det här bara för att du har fått sparken…

Vincent:

Mm…

Monika:

Vad ska hända med dig nu då?

Vincent:

Ja, vad ska hända med mig?

Monika:

Du har inga idéer?

Vincent:

Näe… Vet du vad jag gjorde på fabriken? Jag torkade av droppstavar. Med en trasa. Dom va så rena så man såg ingen skillnad på dom före och efter man hade torkat dom. Men det skulle göras ändå. Ibland kunde det hända att det låg 50 stycken på mitt bord och jag kunde inte komma ihåg om jag hade torkat av dom eller inte. Eftersom rörelserna var så invanda och omedvetna så var det omöjligt för mig att komma ihåg det. Så om jag redan hade torkat av dom och glömt det, alltså om jag gjort det omedvetet, så var det ju precis det samma som om det aldrig hänt. Om någon hade sett det och var medveten om det skulle det kunna fastställas men om ingen sett det eller om den som sett det varit omedveten om det… Ja, alltså om hela livet går omedvetet förbi så blir det ju som om det aldrig funnits. Men flera stycken såg det och dom var inte omedvetna. Jag fick sparken alltså finns jag till, vad skönt!

[Telefonen ringer och Vincent går fram och svarar. När han hör vem det är bockar han djup för telefonen.]

Hallå ja? Ja? God dag igen. Vadå, en chans? Jaha. Det låter farligt. Jaså inte det… En chans… Jaha… Ja tack… Jaha, för då gör det inte så mycket om det går fel…? Jaså, världsberömd…? Jaha… Jodå… Adjö…

[Han bockar en gång till innan han lägger på telefonluren.]

Monika:

Vem var det?

Vincent:

Det var direktör Kloss, på fabriken. Han frågade om jag ville delta i ett nedfrysningsexperiment. Jag ska frysas in i ett isblock i 30 minuter och se om jag överlever. Det skulle kunna bli ett vapen i kampen mot arbetslösheten sa han. Man ska inte behöva ge duktiga arbetare sparken när det blir lågkonjunktur, man fryser ned dom istället och tinar upp dom igen när det blir högkonjunktur. Men dom ville prova på mig först, för då gör det ju inte så mycket om det går fel. Men jag skulle kunna bli världsberömd sa han.

[Lägenhetsscenen rullas ut och Benny, Anton och Sven kommer in i fabriken och sjunger Nu ska vi snart frysa ner herr Moro. När de är färdiga med sången och byggandet av ismaskinen kommer Vincent och Monika in på scenen och går fram till doktor Stillo som står och skriver på några papper.]

Monika:

Kan han ha dom här kläderna på sig?

Professor Stillo:

Javisst…

Monika:

Kommer det att göra ont?

Professor Stillo:

Inte alls, i och med att nedfrysningshastigheten är så hög så kommer han inte att känna någonting.

Monika:

Hur kan ni veta det?

Professor Stillo:

Vi har flytande kväve så det är ingen fara.

Monika:

Men blir det inte väldigt kallt?

Professor Stillo:

Det hinner aldrig bli det förrän han är borta.

Monika:

Borta?

Professor Stillo:

Javisst, alla hans livsförsoner (?) stannar ju av så i princip kommer han att upphöra att existera.

Monika:

Kommer han att upphöra att existera?

Professor Stillo:

Ja, det vill säga han själv kommer att uppleva det så, för oss andra kommer han att existera i allra högsta grad och det är ju det som är det väsentliga, eller hur?

Monika:

Hur upplever man att man inte existerar?

Professor Stillo:

Det upplever man inte alls. Det är en så kallad ickeupplevelse. Men i bästa fall kan ni fråga er man sen, han kommer att bli den förste i världshistorien som upplevt en ickeupplevelse, det vill säga, icke upplevt en upplevelse av ickeupplevelsetyp.

Monika:

När börjar han existera igen?

Professor Stillo:

Efter en halvtimma när han tinas upp.

Vincent:

Ursäkta men får jag fråga en sak?

Professor Stillo:

Javisst.

Vincent:

Den här halvtimman när jag ligger nedfryst, och alltså efter vad jag förstår tydligen inte existerar, kommer jag att kunna ha någon glädje av den halvtimman sedan? Alltså ha den tillgodo menar jag. I slutet av… ja, själva livet.

Professor Stillo:

Så att ni får leva en halvtimma längre än ni annars skulle gjort, menar ni?

Vincent:

Ja…

Professor Stillo:

Ja just det… Så kommer det att bli…

[Han tittar tvekande ut på publiken samtidigt som direktör Kloss kommer småspringande in på scenen.]

Direktör Kloss:

Jamen ska vi sätta igång då? Det är ett otroligt intresse från tidningar och fotografer och filmkameror och radioapparater och allting! Vi kommer bli en fläck på kartan efter det här, det är helt klart!

[Han får syn på Vincent och Monika och går raskt fram till dom och skakar hand.]

Åh, god dag, god dag, fru Moro förstår jag?

Monika:

Ja…

Direktör Kloss:

Jaha, direktör Kloss. Ni ska inte vara orolig, fru Moro, för vi har flytande kväve och allting… Så det är ingen fara! Och ni, herr Moro, ni kommer att bli världsberömd. Detta har aldrig gjorts tidigare, vi är först i världen! Härligt va?

Vincent:

Jaa tack…

Direktör Kloss:

Jahahahaha… Då ska vi se, då var det bara ett litet formulär här också och fylla i. Vi måste ju ha skriftligt på att ni gör det här frivilligt.

Vincent:

Jaha, gör jag det alltså?

Direktör Kloss:

Javisst! Ni ska skriva under där nere…

Vincent: [Läser ur kontraktet.]

”25 % royalty på alla intäkter som direkt eller indirekt kan härledas till detta experiment skall oavkortat tillfalla Karl Kloss personligen.” Vad betyder det?

Direktör Kloss:

Ja, liten struntsumma jag tänkte att jag kanske kunde vara värd.

Vincent:

Vad är det för pengar?

Direktör Kloss:

Det är potentiella pengar. Dom finns inte nu men dom kommer att finnas om experimentet lyckas och då blir ni världsberömd, herr Moro! Kommer innebära en hel del pengar för er del och då tänkte jag att en del av dom pengarna rätteligen borde tillfalla upphovsmannen, det vill säga undertecknad. Men vi kan säga 20 % så slipper vi stå och tjafsa om en sån struntsak.

[Han ändrar i kontraktet.]

Professor Stillo:

Upphovsmannen? Är inte det jag?

Direktör Kloss:

Nej, ni är utköpt för längesen, fast arvode!

[Vincent står med kontraktet i handen utan att skriva på och direktör Kloss ändrar sig igen.]

Direktör Kloss:

Ja, ja, vi säger väl 15 % då, herregud! Nåt ska jag väl ha, det är ju ändå jag som tar alla riskerna.

[Han ändrar i kontraktet igen.]

Vincent:

Är det inte jag som tar alla riskerna?

Direktör Kloss:

Ja, nu talar vi om dom riktigt stora riskerna, dom ekonomiska riskerna… 10 % kanske vi kan skriva ned här då…

[Han gör ännu en ändring i kontraktet.]

Så, skriv på här nu så vi kommer igång!

[Vincent börjar skriva under kontraktet men skriver otroligt långsamt och efter ungefär tio sekunder blir han färdig.]

Direktör Kloss:

Hej vad det gick! Allright, då kan vi starta nedfrysningen av er då, herr Moro.

[Direktör Kloss börjar sjunga Den lyckade nedfrysningen och när denna sång är slut är även föreställningen det.]


Till Galenskaparna & After Shave huvudsida